Om Interlingua
Interlingua – tjugohundratalets internationella språk
Interlingua – le lingua international del vinti-prime centennio
INTERLINGUA är det internationella ordförrådet sammanställt av språkvetenskapsmän och systematiskt utnyttjat som mellanfolkligt hjälpspråk.
INTERLINGUA förstås i varierande utsträckning nästan utan förstudier av spansk, italiensk och portugisisktalande (eftersom dessa språk är avkomlingar till latinet, den främsta källan till de moderna internationella lånorden).
INTERLINGUA i facktexter förstås också av bildade engelsk och fransktalande och därmed av de flesta av världens vetenskapsmän.
INTERLINGUA har därför redan kunnat utnyttja i vetenskapliga publikationer, främst medicinska.
INTERLINGUA kan för aktivt bruk inläras så att man behärskar det på bråkdelen av den tid som krävs för att hjälpligt lära sig ett enda annat främmande språk. FN har 6, UNESCO 6 och EU 24 officiella språk, vilket är tungrott och oerhört dyrbart. Förr eller senare måste man enas om ett neutralt lättlärt samarbetsspråk.
Varför lära sig Interlingua?
Du ökar Din förståelse för de främmande lånorden i svenskan och Ditt förråd av ovanligare ord i engelska, franska osv. Du kan ”gissningsläsa” spanska och italienska tidningar. Du bidrar till att vi en gång får ett neutralt språk för förståelse mellan jordens folk.
INTERLINGUA, publicerat 1951, ger Dig den gemensamma internationella ordskatten i oförvanskat skick och har därmed ett språkligt bildningsvärde jämställt med latinets. Afrikanska och asiatiska folk får genom interlingua nyckeln till västerlandets teknologiska och vetenskapliga litteratur på lättast tänkbara sätt.
INTERLINGUA skall ej förväxlas med Esperanto, som är ett språk lanserat 1887 och bygger på västerländska språk, men har många konstgjorda inslag. Interlingua, å andra sidan, vilar helt på naturliga språkdrag.
Mänsklig kommunikation över gränserna kräver ett gemensamt språk
På några timmar kan vi förflytta oss mellan vitt skilda delar av vår jord – men vi kan inte tala med varandra. Mänsklig kommunikation över gränserna kräver ett gemensamt språk. Att välja ett nationalspråk, t.ex. engelska, som f.n. är mest utbrett, skulle stöta på hårt motstånd från alla andra stora stater och det är dessutom för svårt för att alla skall kunna lära sig behärska det. Detta skulle inte innebära någon verklig lösning. Enda utvägen som är radikal nog är att välja ett neutralt språk, som är lättare att lära sig än något nationellt språk.
Många försök att konstruera sådana språk har gjorts sedan latinet och sedermera franskan förlorat sin ställning som privilegierade hjälpspråk för västvärlden. Det mest kända är esperanto, offentliggjort 1887 av en 27årig polsk ögonläkare, men det har genom de många konstgjorda orden förblivit ett språk för den egna rörelsen. 25 000 är organiserade och det finns kanske 200 000 i hela världen som förstår det. Många fler projekt finns och språkvetenskapen började så småningom intressera sig för frågan. Ett internationellt språkmannalag inledde 1924 forskningar som utmynnade i ett registrerande av det redan existerande internationella ordförrådet, som huvudsakligen består av latinska och grekiska ord som inlånats i alla västerländska språk och därmed är spridda över hela världen. IALA (International Auxiliary Language Association), som den språkvetenskapliga organisationen hette, kunde också ur detta material extrahera en mycket enkel grammatik. Detta är även grunden för alla nya ord som kommer till i interlingua varje år, som med alla levande språk växer ordförrådet naturligt men enligt bestämda regler.
Interlingua är nyttigt redan nu
nterlingua är alltså ett språk som kan läsas och förstås av miljoner och därför vara till nytta redan idag utan att behöva vänta på ett officiellt antagande. Redan 1953 började medicinska tidskrifter (ett 30-tal) och kongresser (ett 10-tal) använda interlingua i sina resuméer. Stora möjligheter öppnar sig här.
Eftersom interlingua innehåller enbart ord som är naturliga och förekommer i dessa språk så är kunskap i interlingua lika med grundläggande kunskap i flera romanska språk och inte minst i engelska, vars ordförråd i mera avancerade texter till 2/3 består av latinska ord. Och främmande språk bör vi givetvis fortsätta att studera för litteraturens skull. Med interlingua för praktisk kommunikation kan vi t.o.m. få tid nog att försöka lära oss något exotiskt språk, arabiska, japanska eller kinesiska!
Att alla ska kunna fritt tala med varandra
måste vara ett eftersträvansvärt mål för alla vettiga människor (men det gäller tyvärr inte alla stater). För detta måste man kunna främmande språk.
Att lära sig bara ett enda främmande språk till full behärskning är något näst intill omöjligt. Det finns cirka 5000 språk på vår jord. Viktigast är för var och en modersmålet, hur litet och obetydligt det än må tyckas vara. Andra språk får sin vikt av antalet människor man kan nå med dem, deras geografiska spridning och det utbyte vi kan ha av det som skrivits på dem. Detta gör engelska i dag till världens näst viktigaste språk.
Ett gemensamt språk behövs och måste byggas på det redan gemensamma ordförrådet
Under årtusendena har militärt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt starka nationer påtvingat omgivningen sitt modersmål som hjälpspråk; denna ställning hade akkadiskan i Babylonien, grekiskan, latinet, franskan och nu engelskan.
Men världens mest betydande språkfamilj, den indoeuropeiska, som talas av nästan hälften av jordens befolkning har ett avsevärt gemensamt ordförråd, de otaliga lånorden från latinet och grekiskan, som dessutom är den vanligaste lånekällan för ickeindoeuropeiska språk. Dem använder man frivilligt, de är inte imperialistiskt påtvingade!
Genom sin kristallklara uppbyggnad är interlingua för asiater och afrikaner oändligt mycket lättare än de europeiska nationella språk de nu måste lära sig. Och den gemensamma västerländska ordskatten i oförvanskat skick får de på köpet.
Internationalitate maximal in le vocabulario e un grammatica minimal
är huvudprincipen i det internationella språk som kallas interlingua och som består enbart av ord som förekommer i minst tre av språken engelska, franska, spanska, portugisiska, italienska, tyska och ryska – i flertalet fall i de flesta av dessa språk och dessutom i t.ex. svenska och slaviska språk. Detta innebär att en text skriven på interlingua kan läsas utan förstudier av de flesta som har ett av de romanska språken som modersmål. Italienska, spanska och portugisiska talas av cirka 500 miljoner människor och med dem kan Du använda interlingua i vardagskontakter även muntligt utan att Din samtalspartner ens vet vad interlingua är.
Allmän språkkunskap
De internationella orden i svenskan är faktiskt så många att man i Sveriges gymnasier infört ett särskilt ämne för dem som inte läser latin: allmän språkkunskap. Där lär man de prefix, suffix och ordstammar som dessa främmande ord från latin och grekiska är uppbyggda av. Många anser ämnet väl teoretiskt, men med interlingua-texter som underlag, som ju till 100 % är internationella och därmed av direkt nytta vid elevernas studier i andra språk, lär de sig dessa ord och deras uppbyggnad på ett sådant sätt att de verkligen kan dem. Vid gymnasier där man använder interlingua som konkretiserande hjälpmedel, läses ämnet frivilligt av grupper som ofta är större än de obligatoriska.
Enbart interlinguas värde som språkinlärningshjälpmedel skulle motivera dess plats på skolschemat.
Varför inte engelska?
Det är ett oerhört privilegium att i internationella förhandlingar alltid få tala sitt eget språk. Man kan förfäkta de vettigaste åsikter, chansen att vinna en debatt på ett främmande språk mot en, som får tala sitt eget, är inte stor. Frankrike, Ryssland och de många spansktalande länderna kommer inte att låta engelskan få ensamrätten. Endast ett neutralt språk kan accepteras och det måste dessutom vara så lätt att alla kan lära sig behärska det. Engelskan med sitt enorma ordförråd och nyckfulla grammatik motsvarar inte dessa krav.
Den nationella självhävdelsen på språkområdet visar sig inom EU. Denna organisation har gjorts till en gigantisk försörjningsinrättning för översättare och tolkar bl.a. Där måste man arbeta med 24 (!) språk till svindlande kostnader. FN och UNESCO har sex språk som grus i maskineriet. Något måste göras åt det.
Varför inte esperanto?
Att esperanto inte lyckats trots 100 års ivrigt missionerande kan delvis bero på språket självt: de flesta suffix är fritt uppfunna och de hundra vanligaste orden är konstgjorda och därmed världens minst internationella ord. Men vi vill inte förringa esperantisternas pionjärinsats.
Textprov på esperanto (1887):
Multaj el ĉiuj tiuj junaj kaj maljunaj idealistoj, kiuj aliĝis al Esperanto jam dum ĝiaj unuaj jaroj kaj esperis ĝian tujan enkondukon en ĉiujn lernejojn, baldaŭ estis seniluziigitaj.
Samma på interlingua (1951):
Multos de omne le idealistas juvene e vetere, qui adhereva a Esperanto jam durante su prime annos e sperava su introduction immediate in omne scholas, tosto esseva disillusionate.
(Översättning: Många av alla de unga och gamla idealister, som anslöt sig till esperanto redan under dess första år och hoppades på dess omedelbara införande i alla skolor, blev snart besvikna.)
Efter broschyr av Fil. mag Ingvar Stenström, m. fl. – se Om SSI.
